Mina damer och herrar!
Det känns väldigt roligt att få stå här och prata om min vän och skolkamrat Lars-Göran Frisk nästan precis elva år efter hans bortgång – samma dag som det är Vårdagjämning dessutom. Det passar bra. Lars-Göran var ju en person som genom sitt underbara radioprogram ”Skivor från Vetlanda” spred glädje över hela Sverige, precis som vårsolen äntligen börjat göra. Lars-Göran belönades visserligen flera gånger redan under sin livstid och senare har han dessutom fått en välförtjänt stjärna utanför stadshuset i Vetlanda. Ändå känns det bra att även Föreningen Withala- och Samrealskolans Vänner nu valt att namnge ett klassrum efter Lars-Göran.
De exakt 700 radioprogram som han åstadkom mellan 1977 och 1999 utgör utan tvekan en stor och viktig kulturgärning. På kuppen blev Lars-Göran som bekant en känd och populär person över hela Sverige. Samtidigt gjorde han naturligtvis utomordentlig reklam för sin hemstad Vetlanda. Det här är för övrigt tredje gången i rad som Withala- och Samrealskolans Vänner uppmärksammar en av mina gamla vänner från femtio- och sextiotalet. De andra är Lars Gunnar Erlandsson samt bröderna Lennart och Jan Olof Stenflo. Så i den här korridoren känner jag mig verkligen hemma. Särskilt som jag själv – liksom Lars-Göran Frisk – tillbringat ett helt läsår 1957-1958 i det klassrum som nu heter ”Rum Stenflo”. Min uppgift i dag är alltså att prata om skoltiden på femtiotalet. Det var framförallt då som jag umgicks med Lars-Göran. Senare i livet blev vår kontakt mer sporadisk. Men den upphörde aldrig helt.
Både Lars-Göran och jag föddes 1943 – Lars-Göran förresten den 5 mars – och det innebar att vi började i Centralskolan, som folkskolan hette på den tiden, i augusti 1950. Vår första lärarinna, som vi hade i två år, hette Anna Pettersson. Därefter togs vi om hand av Signe Nilsson i klass 3 och 4. I klass 5 och 6 slutligen undervisades vi av Inez Wikström. Alla tre med många lärarår i Vetlanda. Lars-Göran minns jag under de här första skolåren som en blyg och tillbakadragen gosse, som sällan eller aldrig gjorde något väsen av sig. Vi andra pojkar bråkade och slogs på rasterna som pojkar brukar göra, aldrig Lars-Göran. Han var helt enkelt inte den sortens pojke.
Samtidigt var han omtyckt av de allra flesta, både bland tjejer och killar. Lars-Göran hade lätt för att skratta och var snäll och trevlig. En sådan person är det naturligtvis svårt att bli irriterad på. Ändå hände det att andra pojkar försökte retas och bråka. Då brukade Lars-Görans kanske bäste kompis, Tommy Isaksson som i dag bor i Staffanstorp, gå emellan och försvara honom. Ibland med knytnävarna. Jag själv började tidigt umgås med Lars-Göran även på fritiden. Familjen Frisk bodde i en villa på Skogsvägen och jag minns att vi ibland satt i vardagsrummet och spelade 78-varvare på en fin radiogrammofon. Antagligen lyssnade vi ibland på ”I min lilla, lilla värld av blommor” med Lisbeth Bodin ur filmen ”Rännstensungar” från 1945. Det var nämligen Lars-Görans första skiva.
Även när Lars-Göran var hemma hos mig på Trädgårdsgatan hände det att vi lyssnade på musik. Men då fick vi nöja oss med min pappas gamla resegrammofon. En skiva som brukade snurra då var ”Min Soldat” med Ulla Billquist från 1940. Ulla Billquist som senare blev en av Lars-Görans stora favoriter. Det här var som ni förstår alldeles i början av femtiotalet, före Bill Haley, Elvis Presley, Tommy Steele och alla de andra rockidolerna. De dök upp först lite senare. Något direkt skivsamlande kan jag inte minnas att Lars-Göran ägnade sig åt så här tidigt. I stället var både han och jag intresserade av något helt annat – frimärken. I fjärde, femte klass fick vi sedan en ny hobby – autografer och idolbilder. Lars-Göran började och jag hängde på. Det gick till så att vi skrev till dåtidens stora artister och skådespelare – både svenska och utländska – och bad om signerade porträtt. Vi hade hittat en brevmall på både svenska och engelska i en ungdomstidning och den körde vi med. Det gick väldigt bra. Vi fick massor med både bilder och autografer. I första hand från hela den svenska eliten men även från internationella stjärnor som exempelvis Frank Sinatra. Enda problemet var att frimärkena var så dyra. Därför har jag fortfarande en bunt brev som aldrig hamnade i postens brevlåda.
Efter sex år i folkskolan började både Lars-Göran och jag liksom en rätt stor grupp andra klasskamrater realskolan på hösten 1956. Det blev en rätt tuff omställning. Exempelvis sjönk våra fina betyg från klass 6 i folkskolan som en sten efter första terminen. Det blev nästan en chock. Lite längre fram började dock betygen klättra uppåt igen. Vår klassföreståndare och tillika lärare i engelska var skåning och hette Harald Sjöberg. Hans motto var kärvt men enkelt: ”Man kan inte bara äta kakan, man måste baka den också!” En nyttig lärdom som jag aldrig glömt och som även dagens elever borde få lära sig. En tavla med Harald Sjöbergs valspråk på lämplig plats är därför ett förslag som jag gärna skulle vilja se förverkligat. Första läsåret tillbringades i gamla Filadelfia som låg på andra sidan Nygatan här utanför bredvid Folkets hus. Här fick vi efter bara ett par månader uppleva dramatiska dagar som väckte starka känslor, Ungernkrisen. Jag minns att vår förste historielärare Göte Sjöberg faktiskt fick lugna och trösta ett par flickor med finsk bakgrund som grät av rädsla för att de trodde att ett nytt världskrig stod för dörren. Ungernkrisen bidrog möjligen också till att vår konfirmationslärare, kyrkoherden Josef Englén, faktiskt ägnade rätt mycket tid åt att prata om det kalla kriget och faran med atombomben. Således minns jag att han ingående beskrev hur en ytterst liten bomb skulle kunna utplåna hela Stockholm. Denna ruskiga information gjorde betydligt större intryck på mig än Engléns vanliga undervisning kan jag säga. Hösten 1957 hamnade klass 2a, som den kallades då, i just den här korridoren fast i det klassrum som alltså nu heter ”Rum Stenflo”. Därmed började en ganska stökig tid. Rätt många pojkar i klassen struntade nämligen i Harald Sjöbergs valspråk. Det straffade sig förstås. Anmärkningarna ökade och betygen blev därefter. Så när läsåret var slut tvingades flera elever helt enkelt sluta eller gå om. Lars-Göran deltog dock aldrig i det här buset som ibland höll på att driva flera av våra speciellt kvinnliga lärare nästan till nervsammanbrott. Jag tror inte heller att han var med på vårvintern när det jumpades på isflaken i Fågeldammen – ett nöje som väldigt ofta resulterade i både blöta kläder och nya anmärkningar. Fast roligt var det. Det här läsåret hade vi förresten en lärare i svenska, som lät oss rösta om vilken rockkung som var bäst, Elvis Presley eller Tommy Steele. Tommy vann – fast med knapp marginal. Det berodde främst på en massiv uppbackning av flickorna i klassen.
Själv höll jag på Elvis och det gjorde även Lars-Göran. Dessutom minns jag att Lars-Göran var helt tokig i en annan av dåtidens stora idoler, filmstjärnan James Dean som hade kört ihjäl sig 1955 efter bara tre filmer. Men vilka filmer! Öster om Eden, Ung rebell och Jätten gick för fulla hus och bidrog starkt till dåtidens omtalade ungdomsrevolt. Jag misstänker att allt detta i sin tur innebar början till Lars-Görans nästa stora hobby – film och filmaffischer. Ett intresse som ledde till att han redan under skoltiden blev biografvaktmästare, först på Saga och därefter på Skandia. Det här extraknäcket höll Lars-Göran för övrigt på med i hela tjugo år. Jag glömmer förresten aldrig när jag en gång i slutet på femtiotalet kom hem till Lars-Göran och upptäckte att han hade tapetserat hela sitt pojkrum med filmaffischer! Enormt häftigt tyckte jag. Fast minst lika imponerande var måhända att Lars-Görans föräldrar Greta och Sten faktiskt hade gett sitt tillstånd.
Jag kan också avslöja att Lars-Göran och jag såg vår första barnförbjudna film tillsammans. Det var på Saga-biografen, vi var 14 år och filmen var en usel historia i svartvitt som hette ”Giftspindeln”. Jämfört med de snälla matinéer som vi hade erfarenhet av så var det här dock en rysare, som vi mådde rätt dåligt av. En annan filmflopp blev konstigt nog fransmannen Jacques Tatis underbara komedi ”Min Onkel” på Saga 1958. Varken jag eller Lars-Göran begrep nämligen Tatis humor så mitt under filmen lämnade vi bion alldeles uttråkade. Lite konstigt kan jag tycka i dag. Men tillbaka till skolan. De sista två läsåren tillbringade klassen i det skolhus som kallades Blå bäret. Där blev det lugnare. Några elever hade försvunnit, andra hade tillkommit. Och här märktes det att vi faktiskt började bli vuxna. En del kamrater började nämligen röka och gå på skoldans, andra gick med liv och lust in för olika idrottsgrenar. Flera killar och tjejer blev också väldigt duktiga, inte minst Håkan Johansson som 1959/60 var med och förde upp Vetlanda BK till bandyallsvenskan för första gången. Själv platsade jag tyvärr knappt i klasslaget och lika illa var det med Lars-Göran. En stor grej under den här perioden var förresten när vi fick rösta om femdagarsveckans eventuella införande i skolan. Jag själv trodde på nejsidans åsikt om att det skulle bli för jobbigt att plugga bara fem dagar i veckan så jag röstade nej liksom majoriteten. Fast sedan blev det femdagarsvecka i alla fall tio år senare, 1969. Och det var förstås bra.
Det var också nu, alldeles i slutet av femtiotalet, som Lars-Göran började samla 78-varvare på allvar. Den utlösande faktorn var misstänker jag att EP-skivan kom och att tidningarna skrev att 78-varvsepoken snart var slut. Det innebar att stora mängder ”stenkakor” snart kunde köpas till vrakpris. Och då passade Lars-Göran på. Men den historien ska jag inte gå in på här.
I stället vill jag berätta att klassen sista läsåret i Blå bäret fick en ny lärare i tyska som jag måste säga några ord om. Han hade nämligen en väldig pondus till skillnad från vissa kolleger. Således räckte det med att han kom in i klassrummet för att det skulle bli alldeles tyst. Denne unge tuffing hette Mats Karlsson och bor fortfarande i Vetlanda. Mats hade för övrigt en rolig vana, för att skilja min kompis Anders Persson och mig åt så kallade han oss för P 1 och P 2. Det fungerade alldeles utmärkt. Och därmed är det dags att runda av genom att konstatera att klass 4 a tillsammans med tre andra klasser tog realen den 24 maj 1960. På kvällen firade vi med fin middag på Stadshotellet och därefter fortsatte festandet på olika håll. Själv kom jag hem klockan fem morgonen därpå och fyra timmar senare, klockan 9, började jag mitt livs första anställning på Vetlanda-Posten.
Hur det gick för Lars-Göran ska ni strax få höra mera om av Börje Ohlsson. Låt mig bara säga att vår klass hade en första återträff den andra lördagen i augusti 1965 på Stadshotellet. Det var en fest som Lars-Göran hade arrangerat. Att vi skulle träffas just den här dagen bestämdes för övrigt redan när vi började realskolan 1956 och datumet stod till och med prydligt ingraverat i våra klassringar. Sedan dröjde det däremot ända till maj 2000, alltså fyrtio år efter realexamen, innan vi sågs på nytt. Men då var tre kamrater inte längre i livet, Lars-Göran var en av dem. Vad hade då Lars-Göran tyckt om att få namnge ett klassrum på sin gamla skola om han hade fått leva? Ja, jag är säker på att han hade blivit oerhört glad och stolt. Och kommentaren, ja den kan jag lätt föreställa mig: – Nämen, är det sant? Å, vad roligt!
Och därmed tackar jag för mig.
Åke Persson
