Mina damer och herrar!

Vilken stor och spännande dag det är i dag!
I rymden högt ovanför oss är just nu Sveriges förste och ende astronaut, Christer Fuglesang, ute på sin andra rymdresa. I natt ska han förresten göra en ny promenad.
Och här nere ska vi just till att hylla två gamla elever vid denna skola, två elever som ägnat hela livet åt rymdens fysik och solens mysterier, mina gamla vänner Lennart och Jan Olof Stenflo.
Det känns minst lika häftigt.
Denna lördag den 5 september 2009 är med andra ord en riktig högtidsdag för vår kära gamla skola och för föreningen "Withala- och Samrealskolans Vänner". Och säkert gläds även våra hedersgäster lite extra i dag – trots alla Nobelfester och annat fint de varit med om. Efter mer än femtio år är de tillbaka för att hedras i den stad där de växte upp och i den skola där man faktiskt kan påstå att allting började. Jag är övertygad om att detta känns i hjärtat även på två rutinerade professorer som hunnit bli rätt vana vid att få motta olika hedersbetygelser för sina insatser i vetenskapens tjänst.

Jag vet att både Lennart och Jan Olof lite senare kommer att berätta om sina spännande karriärer men låt mig ändå för ordningens skull få peka på några viktiga händelser:
Lennart Stenflo, som är född 1939 i Eksjö och som lite senare i höst alltså fyller 70 år, (vi kan väl passa på och säga Stort Grattis redan i dag), blev filosofie doktor och docent vid Uppsala universitet 1968. Tre år senare, 1971, utnämndes han till professor i plasmafysik vid universitetet i Umeå och det var han sedan fram till 2007, alltså i sammanlagt 36 år. Mellan 1999 och 2006 var Lennart dessutom ledamot av Nobelkommittén för fysik. Han är även medlem i Kungliga Vetenskapsakademien och i Rysslands Vetenskapsakademi, en ganska ovanlig hedersbetygelse för en västeuropeisk forskare har jag förstått. Lennart har vidare fått motta hedersdoktorat och andra utmärkelser i flera länder, bland annat fick han när han fyllde 60 respektive 65 år namnge två stora internationella konferenser i Portugal och Italien. Det här med namngivning förekommer alltså även i de allra finaste salongerna.

Jan Olof Stenflo, som är född 1942 i Mullsjö, blev precis som sin storebror filosofie doktor och docent 1968. Det skedde vid universitet i Lund. 1976 var Jan Olof vetenskaplig ledare för det första svensk-ryska experimentet i rymden och 1980 utnämndes han slutligen till professor i astronomi samt chef för Institut für Astronomie vid tekniska högskolan ETH i Zürich i Schweiz. Denna chefstjänst innehade han till 2006 och året därpå, alltså efter 27 år, avgick han med ålderns rätt även som professor. Jan Olof är också han medlem i Kungliga Vetenskapsakademien samt i Norske Videnskaps-Akademin. Och så till sist som kronan på verket: Han hedrades 2007 av Internationella Astronomiska Unionen som döpte en liten planet som har sin omloppsbana mellan Mars och Jupiter till… ja, vad tror ni? Just det, ”Planet Stenflo”. Fantastiska meriter, eller hur? Jag tycker att det är värt en varm applåd faktiskt.

Hur började då allt detta? Ja, det är en lång historia. Men jag tycker att vi börjar 1947. Då flyttar nämligen familjen Stenflo till Vetlanda. För pappa Carl, som var tandläkare, innebar detta en återkomst till hembygden. Han var nämligen bondson och växte upp på två stora gårdar i Vetlandatrakten som hans far brukade och ägde: Trollebo i Lemnhult och Farstorp i Nye. Senare blev Carl Stenflo precis som sina söner elev på Samrealskolan. Det här betyder att både Lennart och Jan Olof står stadigt med i varje fall ena benet i den småländska myllan och i en rad socknar runt Vetlanda. Det andra benet däremot hamnar långt uppe i norr, i Medelpad och Sundsvallstrakten. Där var nämligen mamma Ella född. 1947 kom alltså familjen till Vetlanda och flyttade in i det stora fina huset vid torget med adress Storgatan 2. Här öppnade också Carl Stenflo, som många av er säkert minns, tandläkarpraktik.

Storebror Lennart, som skulle till att fylla åtta år, började samma höst andra klass i folkskolan. 1949 skoldebuterade även lillebror Jan Olof men då inträffade det minst sagt märkliga att båda bröderna tilläts hoppa över var sin klass. Skolledningen tycks med andra ha uppmärksammat att gossarna Stenflo redan vid den här tidpunkten hade intelligens, mognad och kunskaper utöver det vanliga. Jan Olof gick följaktligen direkt till andra klass medan Lennart fick flytta från tredje till femte. Det här innebar att båda fick börja i samrealskolan ett år för tidigt, Lennart 1951 och Jan Olof 1954. Detta verkar nu inte ha spelat någon som helst roll för studieprestationerna. Det intygar flera gamla skolkamrater som jag pratat med.

”Otroligt duktiga” är nämligen det allmänna omdömet om både Lennart och Jan Olof. Dessutom väluppfostrade och prydliga. Trevliga kamrater. Fast måhända lite blyga och tillbakadragna.
En av dem jag pratat med är för övrigt Sven Bråkenhielm, som växte upp på Wallby Säteri i Skirö. Jag tror förresten att han är här i dag. Sven berättade ett minne som jag inte kan låta bli att återge. Jag hoppas att framförallt Lennart ursäktar… Det var nämligen så att hela familjen Stenflo var på besök i Skirö och då ville storebror Lennart testa ett nytt kastspö som han hade fått. Sven tog därför med sig sina vänner till den närbelägna Skirösjön men hela sällskapet kom rätt snart tillbaka, alla väldigt upprörda. I lillebror Jan Olofs överläpp hängde nämligen ett stort fiskedrag ordentligt fastkrokat. Så ordentligt till och med att kroken var omöjlig att få ut. Stor uppståndelse förstås. Omedelbar bilfärd till sjukstugan i Vetlanda diskuterades. Till slut räddades dock den olyckliga situationen av pappa Bråkenhielm som resolut letade rätt på en rejäl hovtång och nöp av kroken bakom hullingen. Herrejestanes, som Emil i Lönnebergas pappa brukar säga. Fast jag tror inte att Lennart behövde springa och gömma sig i Snickarbon på Wallby. Det hela var ju trots allt bara en oturlig olyckshändelse.
Nåväl. Nu tänkte jag att vi skulle titta på en gammal fin bild. Den är tagen 1951 och visar flera välkända ansikten.

Och nu ska vi ha förhör. Om jag då börjar med dig Lennart, minns du vem av de här lärarna som var din klassföreståndare? Just det, Erik ”Figge” Fredriksson. Honom känner säkert alla igen, eller hur? Populäre ”Figge” undervisade för övrigt Lennarts klass i både geografi och biologi. Om jag sedan väljer examensåret 1954/55 så hade klass 4:4b följande lärare förutom ”Figge”: Ossian Wahlgren, historia. Ebba Strümpel, kristendomskunskap. Magda Tingblad, svenska och tyska. Nils Daniel Lindberg, musik. Maja Forsum, teckning. Martin Virstedt, matematik (Martin Virstedt var för övrigt rektor under Lennarts tre första läsår men det sista året hade han efterträtts av Rune Forsum). Åke Nordwall, fysik. Sven-Olof Sundkvist, engelska, Kerstin Sjöberg, kemi och slutligen Kerstin Hollingworth, gymnastik.
Jaha, då är det Jan Olofs tur och frågan är densamma: Minns du vem du hade som klassföreståndare? Just det, Magda Tingblad. Hon står tror jag till höger om Erik Fredriksson på den här bilden. Stämmer det? Magda var alltså klassföreståndare och undervisade dessutom klassen i tyska. Om jag sedan tar examensåret 1957/58 så undervisades klass 4:4a dessutom av rektor Rune Forsum, matematik. Harald Sjöberg, engelska. Ebba Strümpel, kristendomskunskap och historia. Per Sture Jonsson, musik, och som är med oss här idag. Lennart Nicklasson, kemi. Maja Forsum, teckning, Martin Virstedt, fysik, Karin Christerson, biologi och Birgit Agner, gymnastik.

Av alla dessa välkända lärare kan jag inte låta bli att säga några ord om Harald Sjöberg, som var min egen klassföreståndare i fyra år. Jag vet inte om Jan Olof eller någon annan här minns det men skåningen Harald, som kunde bli rätt ilsken när provresultaten inte motsvarade hans förväntningar, brukade nämligen nästan dunka oss i huvet med en gammal sanning som jag aldrig glömt och som passar väldigt bra att upprepa just i dag: Nämligen: ”Man kan inte bara äta kakan, man måste baka den också!” Jag skulle tro att magister Sjöberg hade varit väldigt nöjd om han hade kunnat vara med här i dag. Liksom givetvis ”Figge”, Magda och alla de andra gamla lärarna.

Så här långt undrar jag för övrigt om inte väldigt många är lite nyfikna och undrar ungefär så här: Vad presterade egentligen två blivande professorer i realexamen? Spännande fråga inte sant? Och jodå, jag vet faktiskt. Tack vare Landsarkivet i Vadstena kanske jag ska tillägga. Det är nämligen dit man måste vända sig om man vill hitta gamla betyg.
Om jag sedan börjar med Lennart, som alltså tog realen 1955, så resulterade de skriftliga proven i uppsatsskrivning, modersmålet, engelska, tyska och matematik i tre AB, ett litet a och ett stort A – i matematik förstås. Slutbetyget i matte blev för övrigt också stort A. Dessutom fick Lennart litet a i fysik och kemi samt AB i alla andra läroämnen. Hög nivå med andra ord.

Och hur gick det då för lillebror Jan Olof tre år senare, 1958? Jodå, också väldigt bra. De skriftliga proven exempelvis resulterade i ett Ba, ett AB, ett litet a och två stora A – i engelska och matematik. Slutbetyget blev dessutom ännu vassare: ett AB, åtta små a samt två stora A – i matematik och fysik. Och dessutom, mina damer och herrar, stort A i musik! Sägas skall dock att Jan Olof hade hård konkurrens i den här klassen av en annan yngling. Han hette Lars-Gösta Widén och presterade på precis samma nivå. Visst var väl det här värt en ny applåd?

Avslutningsvis tänkte jag bli lite personlig. Och då vill jag börja med att jag säga att jag lärde känna bröderna Stenflo sommaren 1953. För femtiosex år sedan alltså. Jag var tio år och far och mor hade köpt en liten sommarstuga i Östanå. Där hade även familjen Stenflo en stuga. Jan Olof och jag, som var nästan jämngamla, blev snabbt goda vänner så när sommaren var slut fortsatte vi att umgås. Och det fortsatte vi sedan med till sent på hösten 1958 då familjen Stenflo tråkigt nog lämnade Vetlanda och flyttade till Lund.
Stenflos bodde som sagt i det stora fina huset på Storgatan 2 – i en väldigt stor våning. Och här upplevde jag mycket som fastnat i minnet. Bland annat kommer jag ihåg jag hur det ibland i familjens kök gick väldigt livligt till i samband med ett kortspel som kallas ”Skitgubbe”. Det spelar jag gärna än i dag. Här lärde jag mig dessutom att spela schack, i alla fall hjälpligt. Dock måste jag medge att det inte var särskilt lätt att möta en matematikbegåvad kompis som Jan Olof vid schackbrädet. Jag tvivlar på att jag nånsin vann en enda match faktiskt.
Då gick det nog bättre i bordtennis – eller ”ping-pong” som vi sa på den tiden. Stenflos hade ett helt rum avdelat för den här sporten och här spelades många spännande matcher. Jag tror förresten att Lennart och Jan Olof fortfarande spelar ”ping-pong” när de träffas. ”Gammal kärlek slocknar aldrig” som bekant.

Dessutom hade Jan Olof och jag ett par ”sommaridrotter”, höjdhopp och stavhopp, som vi tränade flitigt i östanå. Föräldrarna Stenflo, som stöttade sina söner i alla lägen, grävde faktiskt upp tre meter av sin fina häck och lät sätta upp en öppningsbar grind för att ansatsbanan skulle bli längre. Denna omtänksamhet gjorde ett djupt intryck på mig kan jag säga. Den här grinden finns förresten kvar än i dag. Detta bidrog med all säkerhet till att Jan Olof – som för övrigt tillhörde Hvetlanda GIF:s juniortrupp – sommaren 1958 blev fyra i stavhopp vid skol-SM på Stockholms Stadion med resultatet 330. I höjd klarade han tror jag 178 som bäst. Med dykstil. Inte illa det heller på den tiden. Storebror Lennart var också rätt hyfsad i höjdhopp vill jag minnas men var nog ännu bättre i bordtennis och tennis. Jag minns att jag en gång såg Lennart spela en juniorfinal i tennis på en bana rätt nära skolidrottsplatsen som han dessvärre förlorade. Det kan dock knappast ha berott på sockervattnet som mamma Ella skickat med. Jag råkade nämligen vara närvarande under förberedelserna och minns hur otroligt noga hon var med detta. Till sist måste jag berätta om ytterligare ett intresse som jag och Jan Olof hade gemensamt – astronomi. Ja, det är faktiskt sant. Precis som Jan Olof var jag oerhört intresserad av allt som hade med rymden att göra. Det är jag förresten fortfarande. Och det var alltså Jan Olof som väckte detta intresse.

Alltihop började förresten den 30 juni 1954. Många minns säkert vad som hände då. Just det, den stora solförmörkelsen! En enormt spännande händelse, omtalad och upphaussad långt i förväg. Jag och Jan Olof – säkert också Lennart – var i östanå och jag kommer ihåg alla människor med svärtade glas som väntade på den stora stunden strax efter klockan tolv. Fast tyvärr, det var mulet och ingen såg någonting. Väldigt snopet eftersom nästa totala solförmörkelse i Sverige inte kommer att inträffa förrän år 2126. Den 16 oktober för att vara exakt. Men mörkt blev det förstås. Så mörkt i alla fall att fåglarna tystnade. Som ni förstår så har min gamle vän Jan Olof sett och studerat många solförmörkelser sen dess. Men själv har jag fortfarande inte sett någon. Hur som helst. Den här sommardagen 1954 i Östanå innebar en viktig milstolpe i Jan Olof Stenflos liv. Han började läsa böcker om astronomi och efter ett tag inspirerade han även mig att börja. Det blev rätt många böcker kan jag säga, och jag minns att vi var speciellt förtjusta i en engelsk astronom som hette Fred Hoyle, mannen som i slutet på fyrtiotalet myntade termen ”Bing Bang”. Efter några år satte Jan Olof till och med igång med att bygga ett avancerat spegelteleskop som kunde förstora minst 200 gånger. Jag själv bidrog nog mest med glada hejarop, men tyvärr hann familjen Stenflo flytta innan teleskopet blev riktigt färdigt. Vid den här tidpunkten hade jag förresten för länge sedan förstått att det nog skulle bli något riktigt stort av både Lennart och Jan Olof. Exempelvis hade jag lagt märke till att Lennart hade en brevvän som han brukade diskutera svåra matematiska problem med. Oerhört imponerande tyckte jag. Samma känsla fick jag dessutom när Jan Olof vid ett tillfälle skulle hjälpa mig inför ett kommande matteprov. - Åke, förstår du verkligen inte det här, frågade Jan Olof. - Nej, verkligen inte, svarade jag. - Men Åke, det är ju så väldigt enkelt… Vad säger man? Kanske att det som är enkelt för en blivande professor kan vara fullständigt obegripligt för en blivande journalist…

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag under de här dryga fem åren, som jag kom och gick hemma hos familjen Stenflo hade jag väldigt roligt. Dessutom fick jag uppleva kamratskap, vänlighet, och omtanke och det har jag aldrig glömt.
För att illustrera detta lägger vi på en sista bild. Den är tagen i östanå av min far på morgonen den 27 juni 1954, alltså tre dagar före den stora solförmörkelsen. Jag fyller elva år och Lennart och Jan Olof har kommit iförda svarta regnrockar, med stor flagga och med blommor och födelsedagspengar för att gratulera. Ett härligt minne som värmer än i dag faktiskt. Nu kanske någon undrar om Jan Olof och jag lyckats hålla kontakten under alla dessa år. Nej, det har vi inte. Faktum är att det gick precis fyrtio år innan vi hittade tillbaka så att säga. Det var i slutet på 90-talet när jag satt på Expressens redaktion i Stockholm en kväll och hade lite tråkigt. Plötsligt fick jag en ingivelse och skrev ett mejl till Jan Olof. Adressen hade jag hittat på Internet. Svaret kom efter ungefär en kvart – från USA där Jan Olof befann sig på konferens nånstans i Klippiga bergen. Några månader senare träffade jag både Jan Olof och Lennart i Stockholm kvällen före det årets Nobelfest. Ett fantastiskt roligt återseende kan jag säga. Därefter har Jan Olof och jag träffats flera gånger i Stockholm i samband med just Nobelfesterna.
Och i dag är vi alltså här, i Vetlanda och på vår gamla skola – efter mer än femtio år. En märklig känsla faktiskt – och väldigt rolig. För en gångs skull tycker jag att det är motiverat att säga att det känns som om cirkeln faktiskt har slutits.
Låt mig också understryka att jag tycker att föreningen ”Withala- och Samrealskolans Vänner” gjort ett utomordentligt bra val när man bestämt sig för att hedra Lennart och Jan Olof. Två bröder som båda blir framgångsrika professorer, självklart är det ovanligt. Och vem vet – kanske kommer den här namngivningen att inspirera några av dagens eller morgondagens elever här på Withalaskolan att också satsa på naturvetenskap. Väldigt roligt i så fall.
Därmed ska jag be att få tacka för mig. Men innan jag slutar ska förstås jag fullgöra mitt uppdrag. Och därför säger nu att ”härmed namnger vi detta klassrum till Rum Stenflo”. Till sist vill jag att vi hjälps åt att utbringa ett fyrfaldigt leve för Lennart och Jan Olof. De leve! Hipp hipp. Hurra!

Åke Persson